Igår fick Ida rida för första gången i sitt liv. Vi lånade en liiiitet shettissto som var hur söt och hur snäll som helst. Snacka om goding. Dessutom hade hon en bebis i magen.
Jag var osäker på hur Ida skulle reagera,m trodde att hon skulle bli lite rädd eftersom hon är rätt så försiktig av sig (ibland). Men jag såg inte en tillstymmelse av rädsla utan bara ren förtjusning, speciellt i traven, då skrattade hon högt och glatt. Haha, det var kul att se 🙂 Liksom hennes far som gjort henne till en riktig motortjej redan (hon äääälskar traktorer, lastbilar, åkgräsklippare, skotrar …. ja allt som låter brum) så ska nog jag göra henne till hästtjej också. Vi ska bara vänta tills hon vuxit på sig lite till, sen åker vi på ponnyridning på ridklubben 🙂
Jag vill ge henne allt som jag inte fick när jag var liten, det som jag drömde om dag som natt. Egen häst hemma på gården, en mamma som rider, en pappa som är en riktig hästkarl. Tänk att få ge sitt barn det. Fast det kanske inte är hennes dröm, snarare min hahaha 😛 Men fördelen med att vara vuxen är att jag faktiskt kan förverkliga mina drömmar.
Jag har alltid levt efter det måtto att drömmar ska bli till verklighet, vill man något tillräckligt mycket så blir det också så. Jag kan bli så arg och riktigt förbannad på folk som hela tiden sätter käppar i hjulen. Folk som tycker att allt är så himla omöjligt, som alltid säger nej, eller att det är för dyrt eller att det inte finns tillräckligt med tid för att förverkliga drömmarna. Helst dom som bestämmer de sakerna åt en, typ "du har inte tid", "du har inte råd", "du kan inte" osv … Dessa folk har jag tyvärr alldeles för många av i min närhet.