Är hemma från jobbet idag. Jag bara hostar och hostar och hostar. Mår inte direkt dåligt annars, men ska jag få någon chans till förbättring så lär jag stanna hemma där det inte finns någon att prata med.
Ända sedan vår lilla gofis damp ner på jorden så har jag varit mer sjuk än frisk. Det mesta i förkylningar och halsont, en hel del kräksjuka och några febersvängar. Men som sagt, mest förkyld. Lägg till besvärlig IBS/stressmage på det så är beskrivningen av min vardag komplett.
Efter sisådär ett och ett halvt år så känns det en aning drygt att fortfarande vara sjuk. Vad är det för fel? Jag ser alla andra småbarnsföräldrar som lever livet, som är frisk och skitsnygga. Går på gymmet och pumpar 120 kg i bänkpress fem gånger/veckan, käkar kvarg och är i sitt livs toppform. Själv blir man allt svagare och lösare i kroppen. Varför just jag? Varför ska jag ha ett obefintligt immunförsvar, kronisk förkylning och problemmage?
”Men du har ju världens underbaraste solstråle hemma”. Det har jag fått höra x antal gånger, och ja, det stämmer ju. Men faktum kvarstår, jag är ingen glad mamma, och en oglad mamma är en obra mamma.
Jag tror det är dags att ändra riktning, få en ny inställning i livet. Måste jag bli crossfit-fantast? Måste jag äta kvarg? Måste magen vara platt? Måste jag alltid vara hemma och serva familjen? Kan inte familjen serva mig också? Vad gör det om jag är borta några kvällar i veckan? Varför för inte jag förverkliga mina drömmar bara för att jag har barn? Bry mig mer om mig själv.
Många frågor och för mig är svaren självklara, men för andra personer i min närhet är svaren helt annorlunda. Samhällets normer, principer och en massa annat skit är det som sätter käppar i hjulen.
Som avslutande ord i detta inlägg vill jag bara förtydliga att jag har världens underbaraste sambo som stödjer och hjälper mig i allt. Utan honom vore jag inte komplett och allt sånt snack bla bla bla … 😉
Gott i livet 